Jag skiter i det…

Jag bloggar fanimej inte ofta men när jag har suttit och skrivit ett lååångt inlägg i 40 minuter och det försvinner… Så börjar jag inte om.

Då går jag ut i solen.

Bajs.

Annonser

”Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag”

Med risk för att förstöra Fias nöje så inleder jag med den klyschan!

Ja, men Glad Påsk då. Så. Jävla. Glad.

Ska jag fortsätta med en annan klyscha? Jag postar en musikvideo med illa dolt budskap:

Jag önskar verkligen att det kändes mer rätt att göra det som man känner är rätt. Makes sense? Nej. Jag slits mellan att racka ner på mig själv som en fullkomligt värdelös människa och att stå rakryggad för att jag agerade mot något som jag tyckte var fel.

Så fullkomligt ointressant att läsa min inre dialog, ni kommer ändå aldrig att få veta vad jag menar. Ni kan vara fullkomligt lugna med att det egentligen inte är ett dugg synd om mig, jag behöver inte tröstas och jag behöver inte tala ut.

Sååå… Vad har jag annars tänkt på?

Viggo har lärt sig att gå så ni ska få en bit livsvisdom angående att skaffa barn:
1. It will all be alright in the end. If it’s not alright, it’s not the end. Oroa dig inte och jämför inte din unge med andra. Du kommer att göra det men… Gör det inte.
2. Att skaffa barn blir både jobbigare och roligare med tiden.
3. Skaffa inte barn om ni inte verkligen, verkligen vill.

Ja, för jag läste nån krönika nånstans om att skaffa barn är som att ”förlora ett ben men vinna på lotto”. Visst tusan saknar man benet emellanåt men hade man hellre suttit med två ben i en husvagn än med ett ben på en lyxyacht?

Först blev jag helt bestört över citatet och tyckte att det var hemskt att jämföra föräldraskapet med en förlorad lem. Men det är inte var så hemskt som det låter. För mig var det egentligen inget svårt val, jag skulle kapa mitt ben för min lilla lottovinst ANY DAY men är man inte säker på det så kommer föräldraskapet att vara en pina. Det ÄR en pina emellanåt men herregud vad jag ÄNDÅ kan rekommendera det.

Jag har sagt nåt liknande det här förr va? Ibland kan man ju undra vem jag försöker övertyga…

Ungen ligger i sin säng… Jag har varit en dålig mamma idag. Igen. Jag kommer vara en dålig mamma fler dagar (märker ni för övrigt att det är helt olika krav på mammor och pappor? Hade jag varit en pappa hade jag varit awesome idag) och nu ska jag spela dataspel och dricka öl.

Glad Påsk var det ja.

Stopp! Min kropp!

Jag kan varmt rekommendera Rädda Barnens kampanj ”Stopp! Min kropp!”. Jag har läst om den tidigare och tänkt att jag vill jobba med de tankarna, både som förälder och lärare (även om det, ja, är liiite svårare med högstadieelever).

De visade en föreläsning på Kunskapskanalen på samma tema och då blev jag påmind och vill sprida. För er som vill ha det kort och koncist så finns det lite att snoka på på Youtube också:

Bra och Dåliga Hemligheter

Ett Nej är alltid ett Nej

Sexuella Kränkningar på Nätet

Varför prata med barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp?

Framförallt vill jag be er att tro på ett barn som berättar, då har ni fått ett otroligt förtroende. Svik det inte, det är mer sannolikt att det hänt något än att barnet ljuger.

1 år

Det har hunnit gå några dagar men det har alltså hunnit gå ett år sedan Viggo föddes.

1525337_10152478374305312_1507873528_n

Det första året har varit fyllt av oro och trötthet. Oron har varit obefogad, han är en sund och normal individ. Han har sina bra och dåliga perioder, precis som vem som helst. Tröttheten… Well, den blir bättre nu när han sover bra vissa nätter och inte behöver bli buren överallt.

Det mest fantastiska är att han på ett år har gått från att vara en böna till en liten person med personlighet och vilja. Och han kan så mycket, jag blir så stolt att ögonen tåras! Jag vill bara skrika ut hur mycket jag älskar honom, hur han är min absoluta favoritindivid!

Han får ofta höra att han är mammig, har lätt till tårar och är lite feg. Låt ungen vara, han ska få trivas med att vara precis den han är och känna sig fullkomligt trygg med att han är älskad i alla fall. Ingenting varar för evigt , har jag märkt, så vem vet hur han är om ytterligare ett år? Ja, låt Viggo vara Viggo.

Ett år… Tänk så många fel jag har hunnit göra som förälder. Stått och skrikit av trötthet mitt i natten, pillat med mobilen framför honom, låtit Viggo leka med telefonen, låtit Viggo titta på TV, låtit Viggo äta sött. Trots det tror jag att han kommer att klara sig, vi försöker se till att han får minst lika mycket kärlek och omtanke för att väga upp våra brister.

Tanken på ett syskon har flyttats fram något, min kropp behöver vila. Johan har ganska nyligen kunnat börja hjälpa till med Viggo, något som jag utnyttjar hämningslöst. Men kanske blir det KID 2.0 2016?

Fortsättning följer…

Bortskämd?

Jag fascineras emellanåt över hur hemmafruar förr orkade sköta barn och hem helt på egen hand. Jag har nu i snart ett års tid tagit hand om Viggo, med några undantag där familjen hjälpt, dag som natt på egen hand. Johan har emellanåt inte ens kunnat byta blöja p.g.a. sin rygg. Visst fan har jag varit sliten och trött, som alla föräldrar säger att de är. Oftast har det dock gått bra, jag har välsignats med en riktig ”nybörjarbebis” och att göra allt har liksom blivit en vana. Precis som för min ensamstående väninna, kan jag tänka mig.

Men ibland har det uppstått situationer som jag inte kunnat hantera för att orken är helt borta. Jag har skrikit och gråtit och obstinat bara ställt mig med händerna för öronen till hjärnan fått ladda om igen.

Så, ja, jag fascineras av att mödrar förr orkade. Jag fascineras över ensamstående föräldrar idag eller andra som finner sig i situationen där jag är nu där partnern inte kan eller vill hjälpa till (Johan VILL). Visst, jag orkar med detta men hur orkar/hinner man med att hålla hemmet fläckfritt och dessutom ta hand om ett eventuellt syskon.

Vårt hem måste inneha 90% av Sveriges dammråttspopulation.

Är det jag som är bortskämd? Jag hade föreställt mig att tröskeln för vad jag orkar var rätt hög baserat på vad jag hört andra gnälla om men jag är rädd att jag har fel. HUR GÖR NI SUPERMÄNNISKOR? När det kommer till vardagen är orken inte sällan körd i botten redan när jag vaknar, ibland har man ju för sjutton gått upp varannan timma en hel natt.

Nu sover Viggo hela nätter och jag har mått perfekt och orkat alla motgångar… Ända till nu. Nu tror vi att kindtänderna är på väg ut och han skriker och gråter nästan konstant när han är vaken. Ni som har haft skrikbarn från födseln och alltså haft det IHOP med sömnlösa nätter, hur håller ni er från att bara krypa in under soffan och grina när det är som värst?

Sanningen är väl att man klarar det för att man måste. Simple as that. Eller så kör ni perfekta mödrar mindfullnessövningar 24 timmar om dygnet. Så måste det vara, teach me your ways.

Haha… När jag berättade för min bror att jag emellanåt har stått och skrikit och gråtit mitt i nätterna så talade han om för mig att det inte är okej.
”Ja, men du förstår inte hur trött man är. Jag tror att de flesta mammor gör så emellanåt.”
”Det gör det inte mer okej, Therese.”

Nej, jag vet. Men har man inga barn så förstår man verkligen inte. I’m sorry, ni får inte vara med i tröttgnällsklubben, alls. Mina föräldrar gnider sina händer, skrattar och säger att det var på tiden att jag fick ”smaka på min egen medicin”.

Ajuste, jag har funderat på en annan sak. Nu när vi inte bor i stan längre så spenderar jag ju inte heller mina dagar som latte-mamma. Vad gör ni andra när ni är hemma med era knoddisar? Jag vet seriöst inte vad det är som får dagarna att gå här hemma och jag tar mer än gärna emot tips på aktiviteter.

05/06-07: Lååångsamt uppvaknande framför TV:n. När jag känner mig redo så går vi till köket och käkar frukost.
07-09: Viggo vill sova lite till. Mamman också ibland.
09-11/12: Sitta på pottan och titta på TV, lek, promenad, bad… Orken bestämmer ambitionsnivån här.
11/12: Lunch.
12-13/15: Viggo sover middag, ibland så länge som till 15 om vi bara är hemma.
13/15-18: Äta mellis, leka, kanske bada om det inte gjorts. Gå ut och gå, handla, stirra på TV:n.
18-19: Varva ner, äta middag, förbereda för natten.
19: Läggdags.

Repetera.

Det är lättare när man åker iväg eller om någon hälsar på, då händer det liksom saker i våra liv lite mer naturligt. Men man kan ju inte begära att folk med jobb ska ha tid att umgås hela tiden liksom, framförallt inte på dagarna.

Varningssignaler

Jag bloggar inte alltför ofta, kanske för att jag inte längre ser nyttan. Det kanske får bli en renodlad graviditets- och bebisblogg. Jag vet ju att jag sökte med ljus och lykta efter en sådan när jag själv var gravid när jag undrade ifall någon kände som jag eller om något var normalt.

Men (!) nu satt jag här och kollade igenom lite gamla textfiler som jag har på min dator och då snubblade över dokumentet ”Varningssignaler”. Den innehåller 14 signaler på att man är i en skadlig relation, själv hade jag markerat 11 punkter som stämde in på min dåvarande pojkvän och ändå lämnade jag honom inte. Till slut var det han som gjorde slut med mig och jag insåg inte förrän då att jag äntligen var fri.

Nyttan med det här inlägget kan väl vara ifall någon där ute, som också är i en skadlig relation, ser de här punkterna och i alla fall börjar fundera på att börja se sitt egenvärde och ta sig ur det:

Känner du igen dig?

• Känner du dig nervös när din partner är i närheten?
• Anpassar du ditt beteende för att han/hon inte ska bli arg?
• Får din partner dig att känna dig dum, ointelligent, knäpp eller dålig?
• Känner du dig pressad att ha sex?
• Tänker du mer på hur din partner mår än på dig själv?
• Känner du dig otillräcklig, oavsett vad du gör?
• Undviker du att säga emot din partner?
• Hindrar han/hon dig från att göra vad du vill?
• Kritiserar eller förödmjukar han/hon dig öppet inför andra?
• Är han/hon svartsjuk? Försöker han/hon kontrollera ditt liv?
• Blir du anklagad för att flirta med andra fast du inte gör det?
• Undviker du att träffa familj och vänner för att slippa konflikter med din partner?
• Har din partner skrämt dig med hjälp av våld eller ett hotfullt beteende?
• Har din partner hotat med att skada sig själv eller ta sitt liv om du gör slut?

Känner du igen dig i en eller flera av dessa punkter är du i en relation som du antagligen inte mår bra av. Kanske behöver du lämna din partner. Det vet du bäst själv.

Var rädd om dig, snälla. Du har upprepade gånger hört att alla är värda lika mycket. Tycker du att du inte är värd ett skvatt? Det är din åsikt, det är inte en sanning. Har du en partner med samma åsikt kan det dessutom bara bli sämre. Det ÄR bättre att ensam än med någon som får dig att känna dig värdelös. Du vet detta. Om du skulle berätta sanningen för din bästa vän, vad skulle denne säga? Precis. Var din egen bästa vän då. Börja med att berätta för någon som du vet kommer tvinga dig bort, det är lättare än att göra det själv när man är svag. Trust me, I know. Det var därför jag ljög.

Oroa er inte för mig förresten, det är många år sedan och han är långt borta nu. Även om det säkert inte var långt ifrån så blev jag aldrig slagen.

Jag har även funderat på om jag ska publicera ”Mina 33 anledningar”, samtidigt som det kan kännas för personligt… Nää, jag håller dem nog för mig själv trots allt. Jag skäms inte för att prata om dem men vem som helst behöver inte veta allt om mig antar jag. En liten förändring som kom när jag fick barn kan väl tilläggas. Förr brydde jag mig aldrig om vad någon visste om mig eller vad någon tyckte, så länge det var sant, jag hade inget jag skämdes över. Jag ska inte säga att jag SKÄMS nu heller men jag bryr mig mer om vad folk ska se av ”Viggos mamma”.

Allvarligt värre, det här inlägget. Men ibland måste man ju våga vara allvarlig också.

Pojken som tappade lusten

Jag har nog för första gången varit riktigt orolig för Viggo.

Haha… Ni vet att jag bara ljuger nu.

Feber, dålig mage (från tredagarsfeber I might add) och äckliga mediciner har fått honom att vägra mat och dryck. Vår lilla knubbis som ätit allt i sin väg har vägrat allt och vrider bort huvudet från allt utom några snutt mjölk eller nån deciliter välling då och då.

Jag har varit orolig och förtvivlad men vad hjälper det honom?

Jag tror att vi kan ha löst matdelen genom att låta honom äta själv. Men vätska då? Han brukar dricka själv annars med men inte nu.

Ja, vi får väl se. Han är inte helt uttorkad ännu men saft, vatten eller juice, inget duger, inte ens på sked. Vi följer allt 1177 tipsar om men någon annan mamma kanske har nåt tips?

Talade med dem senast igår då Viggo halkade i badet under samtalet. Jag drog ett illa tajmat skämt om att han i alla fall fått i sig lite vatten nu. Sköterskan skrattade inte.

Han är ju pigg men växlar mellan att vara glad som en lärka och ledsen/arg/otröstlig på någon sekund. Åååh… Mest troligt löser det väl sig själv med tiden men, ändå? Jag litar inte på tur.

Hönsmamma Therese liksom…